Varför den svenska feminismen har misslyckats

Feministiska Sverige känner ofta en enorm stolthet utomlands, just särskilt när det kommer till frågan om feminism och lika rättigheter. Samtidigt som många vill att Sverige ska gå ett steg längre, känner många också en stolthet internationellt, och ser Sverige som ett jämställt föredöme. Ett land som gett män och kvinnor lika rättigheter.

Samtidigt finns det ingen plats i världen där jag känner mig mer som en man än i Sverige. I Sverige blir jag ofta jämförd med andra män. Jag får höra historier om hur “män är” och hur “män håller på” och mitt beteende blir ofta kontrasterat mot andra hur andra snubbar ska bete sig.

I Nederländerna märker jag istället en mer liberal kultur, där folk undviker att definiera sig som en del av en grupp. Könsroller är där mer osynliga och opåtalade. Man undviker att prata om hur män och kvinnor är, för att man inte vill generalisera. Könsrollerna kan också kännas som ett osynligt fängelse, och det kan skära sig med idéen om fri vilja.

In Sweden, we have a thing called Jämställdhet…

Det är jämställdhetens största utmaning att, ju mer lika rättigheter som män och kvinnor får, desto mer könssegregerat verkar det bli. När män och kvinnor får samma möjligheter och förutsättningar i lag och rätt, så uppstår en mer social ojämlikhet där ojämställdheten syns mer i språket och normerna, i hemmet, på arbetsgolvet, eller i kärleksrelationen. Det är nästan som att, ju mer staten utjämnar samhällsskillnader, desto mer skillnader skapar vi själva i det privata. Vi verkar söka något slags andligt yin och yang, och vill dela in världen i två kompletterande motsatser.

Är Sverige världens mest jämställda land?

Sverige har fortfarande inte haft en kvinnlig statsminister, och ledarrollen är fortfarande starkt maskulint kodad. Kvinnliga ledare får ofta använda maskulina strategier för att ta och behålla makt, såväl i politiken som på arbetsgolvet. Kvinnor tar fortfarade ut merparten av barnledigheten. Män får fortfarande mer betalt än kvinnor, för samma jobb. Och manliga sektorer får fortfarande bättre betalt än mer kvinnliga sektorer. Sverige har inte ännu nått ett stadium av jämlikhet mellan män och kvinnor.

Svenskar har oavsett vad en enorm medvetenhet just om manlighet och kvinnlighet. I Sverige pratas det aktivt om könsroller, jämställdhet och genus. Vi diskuterar kläder, hobbys, intressen, och värderingar. Vi pratar om jobb kontra familjeliv, karriär, och utbildning. Vi mäter i alla sektorer och samhällsgrupper för att förstå just hur män och kvinnor skiljer sig åt. Just mätandet gör könsrollerna extra påtagliga. Vi är alla så extremt medvetna just om hur det skiljer sig i praktiken mellan män och kvinnor.

Samtidigt som vi kan känna oss stolta över jämställdhetens landvinningar undrar jag när dagen kommer när vi bara kan vara människor med varandra? När manligt och kvinnligt bara är en liten detalj av en komplex helhet? Egentligen är det bara en av 23 kromosonpar som skiljer sig just mellan män och kvinnor. Men det räcker för att göra en värld av skillnader och i våran fantasi har vi sprungit långt och målat hela världen blå och rosa.

Varför den svenska feminismen misslyckats

I slutändan har feministiska Sverige ett problem. Vi har ett spirituellt behov av att hitta kompletterande motsatser i världen. Vi vill bygga upp idéer, om det så är nationalstatens vi mot dem, eller könsnormernas manligt och kvinnligt. Det finns en stor motreaktion i Sverige just av människor som inte vill ge up idéen om manligt eller kvinnligt. Starkast är idén om att vi inte är hela människor, utan halva.

Vi känner oss inte tillfredställda just med hur vi är utan söker något utifrån som ska bejaka och bekräfta hur vi är, om det så är den korta blyga tjejen som söker den långa, starka killen, eller den tysta, reserverade killen som söker den spralliga, pratglada tjejen.

Vi bär alla på olika könsvärderingar, och oftast säger den mans- eller kvinnobild vi har mer om vilka föräldrar vi har haft, än om hur män och kvinnor är i samhället i stort. Om vi bär på en idé om oss själva som halva människor, som saknar något inom oss, så projicerar den heterosexuella dessa skillnader på just vad de söker i en kärleksrelation. Därför kommer den svenska feminismen alltid misslyckas med arbetet att utjämna skillnader och skapa en värld utan könsnormer. Om den inte kan få människor att känna sig hela inuti, eller om den inte kan hitta andra roller eller en spirituell motsanning som är mer befriande och helande.